Au revoir

Madame ringer på dörrklockan nu, det är dags att syra skutan mot andra farvatten.
Fan!
Jag kommer sakna allt.

Au revoir/ Gaston

La Fin

Mitt hår har blivit så tjockt (jo, tjockt och inte långt - snarare än att hårstråna blir längre får jag istället nya, som bara gör skogen som är min hårväxt allt trängre) att jag liksom måste strömlinjeforma det längs kuddens former när jag ska sova. Annars blir det alldeles knövligt, som man sa om en del saker när man var ung. Och det gör ont. Det noterade jag igår när jag inte riktigt kunde sova. Det var mycket sådana där strötankar. Hjärnan som vill åt många olika håll på samma gång, den är lite förvirrad och vet inte riktigt vad den ska göra med allt.

Vi flyttar från vår lägenhet nu efter ett drygt halvår i Paris. Robert tog planet imorse. Jag och Arnemo bor på hotell två nätter och flyger först på måndag kväll. Men det är mindre viktigt. Det är ändå nu vi packar ihop det liv vi haft här för att ta med så mycket vi kan hem.

Sedan en dryg månad tillbaka har jag fått frågan "Hur känns det nu då?" kanske inte 100 gånger, men typ 40-någonting. Och det är alltid lika svårt att svara något konkret. Det blir alltid ett svar som inleds någonting som "Det är väldigt ambivalent..." och så är det. Jag har haft en jävligt fin tid här och har, på fullaste allvar, verkligen utvecklats. Jag har nog aldrig känt personlig utveckling på det sättet. Inte nödvändigtvis för att just Paris har fått mig att utvecklas mycket mer än vad Östersund gjort tidigare, men det kan verkligen sätta saker i perspektiv, att byta miljö. Och nu känns det bra, skönt, att återvända.

The Storm Is Over Now

Jag sitter på vår lilla, lilla balkong där solen snart gets the best of me (termometern säger 28 grader) och dricker en 1664 och lyssnar på "The Storm Is Over Now" med R. Kelly. Om jag inte hade varit allergisk mot uttrycket som jag är hade jag sagt att "det är en närmast religiös upplevelse".

Det är så här en vårdag i Paris ska se ut och låta!

Våren är här

God dag, dagboken. Eller, typ, "god månad". Det var ett bra tag sedan sist. Hur har du haft det?

Jag har iallafall haft det jätteskojigt. :P

Sedan min flickvän var här har bland annat min faster och kusin hälsat på (jag visade dem mest lite second hand-butiker runt Les Halles och så åt vi på La Zygothèque som var helt terrible). Och - kanske främst av allt - så har verkligen jävla våren äntligen kommit! Nu är det typ minst 20 plus mer eller mindre varje dag.

Så vi har solat en del och så. Suttit oss i någon park och somnat med iPoden igång (jag rockade till och med barra en gång!!!). Men igår inträffade nog den finaste utflykten hittills.

Vi gav oss av till en stor jävla park som ligger precis utanför sydvästra delen av staden. Och nu snackar vi verkligen stor park. Central Park gånger hundra. Men det är ingen rättvis jämförelse. Det här är snarare som tio parker tätt intill varandra, uppdelade av vägar och små floder.

Och där slog vi oss alltså ned, efter att ha köpt lite bakverk och så på Monoprix. Jag läste rätt mycket In Cold Blood och den blir bara bättre och bättre. Om du någonsin läser den, dagboken, och känner att det går lite segt i början, härda igenom! Det är såååå värt det.

Eftersom jag i regel är rätt dålig på att avsluta mina texter tar jag the easy way out och lämnar dig med en bild och en låt från Veronica Maggios förträffliga senaste skiva (typ alla låtar på skivan är så där bra, inge ljug!!):

Bildtext: "One day, all of this will be yours, honey."

Veronica Maggio - Gammal Sång

PS. När jag skriver terrible menar jag terrible som i franskans terrible, översättningen av engelskans terrific alltså!

PS2. :P

Bayeux, D-Day och matförgiftning

Älskade Fanny är här, har varit här nu i fem dagar. Och jag är som en enda stor smiley. Åtminstone inombords (jag har många gånger fått höra att jag har en ondsint uppsyn).

Hon kom i lördags, och dagen efter tog vi tåget ut till Bayeux, en stad som ligger precis vid norra kusten i Normandie. Bayeux är en liten (runt 15 000 invånare), nästan undantagslöst väldigt vacker stad där ett hotell/bed & breakfast/vandrarhem ligger runt varje hörn. Turismen finns förstås där året runt, med närmaste D-Day-stranden bara en mil bort. Många amerikaner och engelsmän som vill känna historiens vingslag och kanske känna sig lite stolta över hur "de" frigjorde Frankrike.

Jag och Fanny tog det mest lugnt under hela vår tid i staden, njöt av tystnaden som man aldrig tycks finna i Paris. Vi gick på en fantastisk restaurang qui s'appelle Le Pommier, där vi tog en varsin trerätters som båda verkligen hette duga. Tror att min var lite godare... Förrätten var en slags "kaninpaté", men smakreferensen som låg mig närmast till hand var kalvsylta. En väldigt lyxig kalvsylta. Jetsetsylta. Den var fantastiskt god. Det följdes upp av det möraste kalvköttet evaaaar och till efterrätt tre olika crème brulée-varianter. Fanny åt skaldjur som hon blev matförgiftad av.

Sista dagen, inledd med Fanny på en vinglig, matförgiftad fot (eller mage då), bestämde vi oss för att hyra cyklar och ta en utflykt till Arromanches, en liten by som ligger vid den mest östliga stranden som fick smaka bly den där junidagen 1944. Det var en mysig liten by, om än lite turistskadad, som blev extra vacker i det underbara vädret vi blessades med dagen lång. Och om man stod stilla där på kajen, med anletet mot havet, vinden i håret, med ögonen stängda... ja då, DÅ kunde man känna... HISTORIENS VINGSLAG.

Nja. Men det var faktiskt intressant och lite häftigt att se överlämningar som finns kvar sedan 1944.

Sen spydde Fanny och vi åkte hem. Men det var fortfarande bästa helgen (söndag och en röd måndag räknas väl som det?) jag haft sedan... tja, någon gång i sommar.

Och det var en jävligt bra sommar.

Tillvägagångssätt för att visa att man är en Fransk Douche™, del 1

Häng dina hörsnäckor liksom över öronen, istället för att bara stoppa ned dem i fickan som vanligt folk.

(Det här är alltså en bildserie som kommer att uppdateras successivt i takt med att vi snappar upp fler och fler attribut till Den Franska Douchen™. I dag var kanske fjärde, femte gången vi såg en Fransk Douche™ med hörsnäckor hängande över öronen.)

Tummen upp för den franska sjukvården

Jag sitter i skrivande stund på typ världens största sjukhus (inget skämt alltså, det är tydligen världens största) Pitié-Salpêtrière, ett par välslungade stenkast från vår lägenhet.

Sedan jag listade ut hur man lockar fram de svenska vokalerna ur iPoden har gjort det till en vana att sitta där och låta tryckskärmen (merparten av tiden) njuta av mina OCD-rena fingertoppar närhelst min hjärna börjat gå i "det här är bloggmaterial!"-banorna. Om inte annat är den tunna svarta skönheten (nej, jag vägrar att kalla den Svarta Faran) ett utmärkt verktyg to let the time fly, let the clock out it's cage, som Lil Wayne säger. Inget trådlöst nätverk återfinnes, så, ja, denna första del är "offline", medan jag hoppas avsluta i lägenheten vars atmosfär är behagligt stinn av ettor och nollor.

Jag har redan betat av tre olika "vänterum", och medan det kanske är något som borde avskräcka mig tar jag det verkligen med ro. Att jag bara behövt vänta som mest 20 minuter vid varje hållplats är förstås förmildrande, men det är något annat som gör den här sjukhusupplevelsen så mycket gemytligare än någon annan jag tidgare
haft. Franska läkare gets down to biznaz. Inget tjafs, framförallt ingen onödig väntan, och sen under själva undersökningen går det snabbt, säkert (som i att de vet vad de håller på med) och smidigt. Jag har passats från det första rummet där de mest ställde frågor (jag förklarade på vad jag vill tro är helt okej franska om min fot som jag stukade förra helgen) till röntgenrummet, vilket jag nu sitter utanför, med svartvita bilder i ett stort brunt kuvert. Nästa station väntar.

Alright. Nu sitter jag hemma igen. Jag lämnade in röntgenbilderna vid en slags reception jag fick vänta vid tidigare, en doktor tog en titt på dem efter dryga fem minuter, gav mig direktiv ("sporta" inte på tre veckor) och recept på tre olika medeciner. Snabbt, säkert och smidigt. Tummen upp, säger Peddah.

Ge mig somn

Foten bultar och klockan ar 06:35. A ena sidan har det varit basta utekvallen i Paris hittills. The Cool Kids vad overraskande bra, coola och allt sant en grupp ska vara, antar jag. A andra sidan lyckades jag i ett av mina mer uppspelta dansrus typ stuka that motherfucker pa kopet. Min favorittroja just nu, en stor och fin grej fran Merde!, lyckades ocksa villa bort sig nagonstans i garderoben pa klubben. Jobbigt varre men CK och klubben i allmanhet kompenserade det nastan.

Imorn ser vi Lil Wayne. Jag kanner mig pirrig.

På andra sidan gatans kebabhak gör jag en Gerhardsson-fundering™

Varför är det inte mer poppis med pedalstyrda vattenkranar?

Disneyland YAY!!!

Jag känner att det är dags nu. Att skriva om Disneyland.

För två helger sedan åkte vi dit. Jag, Arnemo, taiwanesiska lilla 17-åriga Catherine som agerar som att hon är 12 och hennes rätt störiga thailändska typ 22-åriga kompis Tan som har någon sjuk, fanatisk relation till Piff & Puff. Hon blev alldeles till sig när hon såg snubbarna på bilden ovan.

Men! Första intrycket jag och Arnemo kände oss tvungna att dela och prata om, i vårt lite sega bakfyllemode, var hur extremt vackert allt var. Det var bara så fiiiiint byggt, alltihop. Och så varierat, men ändå perfekt blandat liksom. Sömlöst. Extremt imponerande hantverk. Här var något av det finaste, i "Vilda Västern-området":

Notera alla små fina detaljer. Som det där lilla huset till höger på berget - där utanför hänger en tvättlina med någon gammal bomullströja (ni vet, Vilda Västerns svar på den långärmade t-shirten typ, den man alltid ser någon smutsig dude bära i random västernfilm) på. Lite längre nedanför huset, vid vattnet, har en gammal bro inte orkat mer och gett efter för trycket (kanske var det en stor björn med dess 300 kilon som skulle korsa bron?).

Och vidare romantiserar man. Varje del av Disneyland Paris är byggd med - jag ska inte säga kärlek för varje liten pinal är förstås uttänkt och säkerligen kopierad på flera andra Disneyland, MEN - hängivenhet och en känsla för detalj och atmosfär. Vi blev alldeles kära, jag och Arnemo. Med Catherine och Tan vet jag inte. Catherine hade drömt om att komma dit sedan hon först kom till Paris och gick mest runt med ett ansikte som skiftade i "aah!", "ooh!" och "weeeeey!". Den där Tan ville väl agera vuxen efter att nästan ha kissat på sig av upphetsning vid synen av Piff & Puff (hon är trots allt 22), och gav således Catherine pikar så fort hon, Catherine alltså, var "barnslig".

Men sammantaget var det en alldeles underbar utflykt. Det var verkligen som att vistas i en annan värld för ett tag. Dit måste jag återvända. Det roligaste var då jag och Arnemo åkte Space Mountain (som Arnemo hade nojat inför från det att vi satte första foten innanför grindarna till det att vi satt i själva attraktionen), och Arnemo skrek som en flicka (verkligen, det är ingen fejkad Hegevall-formulering här Vizzy!) genom det hela.

Annars var också det här lite kul, på Star Wars-attraktionen Star Tours (jag önskar att jag hade varit lite mer av en rebell och filmat hela skiten):



Och avslutningsvis, en samling av bra bilder (och en film) från det hela:

Hela gänget reppar framför slottet.

Den "officiella" "in the middle of the moment-bilden" från attraktionen Pirates of the Caribbean (den som faktiskt kom före filmen). Notera Arnemos ansiktsuttryck och jämför gärna med mitt stoneface.

Arnemo i Agrabah.

Arnemo framför ett Djungelboken-träd.

Arnemo i Catherines fiskarhatt. Ja, den är Gucci!


Arnemo maxar på berg- och dalbanan som går runt tidigare nämnda och visade Vilda Västern-berg.

Med det här inlägget vill jag be om ursäkt, och kanske göra bot, för den brist på aktivitet som rått här på bloggen.

Men, som alltid, för att låna en gammal jingle från Arne Hegerfors: det kommer mera!

Qu'est-ce que tu fais?

Vår nya vän Pierre-Francois ska läsa en ungersk dikt, märker att jag filmar honom och droppar den rad vi, av någon anledning, har haft roligast med sedan vi först började lära oss språket.

Leg Luxembourg

Jardin du Luxembourg är, hittills, vårt favoritställe när solen tittar fram.

Have some indulgence, Shlobban

Det här är nog min mest artsy/sämsta video hittills. Men det blir åtminstone lite kul strax innan minutstrecket.

Det går bra nu

Allt är sjukt bra och kommer fortsätta vara så tills jag åker.
Känns onödigt att skriva hur bra det är hela tiden dessutom känner jag att inte har något vettigt att skriva om, så därför slutar jag skriva här. Det finns allt för många bloggar där ute som är otroligt meningslösa. Som handlar brödbak, ändlösa och meningslösa inlägg om hur dagen har varit osv. Jag känner att jag inte vill hamna i den fällan.


Vill passa på att skicka en avslutande hälsning till Viktor, Björn, Jens och Sofi som flyttar till Norge, hoppas att allt går bra!

Au revoir Gaston Arnemo

It's been a month in the making now...

Men nu är det äntligen dags! För en dryg månad sen, promenerande längs Seine, fann vi denna bok i något slags stånd fyllt med all möjlig litteratur. Jag slängde upp min snygga men rätt blåsta LG och förevigade omslaget - och i synnerhet titeln - till en snar framtid. Och nu är vi där. Full förståelse för detta inläggs mening är få förunnat, men de jag riktar mig till vet vilka de är. Eller hur?

Så här hårdrock är Shlobban och Peter en vanlig kväll

BREAKING NEWS

Axel, om du läser det här: en ny Lion har släppts! Den är inte fullt lika god som originalet (förstås), men den håller i krille, så att säga.

La Tour Desolation

Gare de Lyon without you here by my side?

Något som fångat mina örons uppmärksamhet mellan alla The Dreams, Portisheads, Lil Waynes, Nick Drakes och så vidare på tunnelbanan på senare tiden (det är mest där jag använder iPoden här) är stationen Gare de Lyon. Eller snarare melodin som spelas upp i linje 14:s högtalare varje gång man anländer till stationen. Det är exakt samma som huvudmelodin i en av förra årets främsta R&B-pärlor, Marios "How Do I Breathe". Har Stargate åkt med linje 14 någon gång, månne?

Quel est ce bruit?